Neuromuskulär rehabträning

Människan har flera olika sinnen, varav synen, lukten, smaken, känseln och hörseln är riktade mot omgivningen. Vi har dessutom balans- och kroppssinnet, som talar om var vi befinner oss i förhållande till omgivningen. Sinnesintryck från våra muskler, leder och ligament håller hela tiden hjärnan orienterad om placeringen av vår kropps olika delar. Därför vet vi var våra fötter är, hur lederna är vinklade, om munnen är öppen eller stängd osv. Dessa receptorer tillsammans med balansorganen ansvarar för att hålla oss upprätta mot tyngdkraften och hålla kroppen i balans, och ingår i vad som kallas sensomotoriska systemet.

Forskningen har visat att de sensomotoriska mekanismerna i kroppens olika strukturer påverkas vid olika skador eller dysfunktionsproblem i kroppens rörelseorgan (som t ex knäleden). Denna sensomotoriska störning leder till försämrad funktionsförmåga genom påverkan på flera muskler (t ex kring höft och lår), sämre balans och förändrade kompensatoriska rörelsemönster. Det försämrade och kompensatoriska rörelsemönstret leder i sin tur bl a till ökad risk för sned- och/eller överbelastning. Den skadade upplever också ofta instabilitet i den skadade/påverkade leden, och vågar inte ”lita på sitt knä”. Denna instabilitet kan ha mekaniska orsaker på grund av avsaknad av ett skadat/rupturerat ledband (som t ex främre korsbandet) och/eller bero på bristande muskulär stabilisering. Med detta som bakgrund har neuromuskulär träning  utvecklats, en träningsform som tar hänsyn till den sensomotoriska störningen och instabiliteten. Metoden, som även kallas Lundamodellen, är initialt utvecklad av Leg sjukgymnast och Medicine Doktor Rose Zätterström, tidigare verksam vid Lunds Universitetssjukhus. Den är vetenskapligt beprövad och ligger till grund till flertalet Doktorsavhandlingar och mängder av internationellt publicerade vetenskapliga artiklar.

 

Neuromuskulär rehabträning är specifik träning som syftar till att förbättra och återställa motoriska färdigheter och strategier som har uppstått och försämrats i samband med en skada och/eller muskulär och kroppslig mekanisk dysfunktion. Träningsmetoden bygger på biomekaniska och neuromuskulära principer där målet är att förbättra patientens funktionella stabilitet och styrka, posturala kontroll och balans. Fokus är på att träna olika funktioner och att kvaliteten på utförandet av övningen är en central komponent. Rörelser återinlärs med avsikt att den skadade individen ska kunna röra sig och belasta på ett så optimalt, effektivt och skonsamt sätt som möjligt i det dagliga livet, vid fritidsaktiviteter och vid idrottsutövande.

I träningen behöver man inledningsvis träna olika delar av en komplex rörelse (t ex dela in gång/löpning i olika faser). Efterhand kan övningarna stegras till mer komplexa rörelser med målet att en optimal rörelse ska kunna utföras automatiskt. I övningarna tränas rörlighet, balans, stabilitet, koordination och styrka parallellt med varandra. Efterhand tränas mer komplexa och funktionsspecifika rörelser med ökad belastning med inslag av hopp och explosivitet. Kvaliteten på utförandet av rörelserna är en central komponent.

Stegringen av träningen sker succesivt och anpassas efter varje individ, då både funktionsnedsättning och målsättning varierar stort mellan individer med samma typ av skada. Det är individens funktion snarare än tiden efter att skadan uppstått eller operationen som styr stegringen av träningen. Kvaliteten på utförandet av övningen styr antalet repetitioner. Hänsyn tas till den skadade strukturens hållfasthet och biologisk läkningstid, men även till individuella faktorer som ålder, kön, anatomiska förutsättningar, grad av besvär och upplevd instabilitet. Att utföra en övning med bristande kvalitet förstärker det oönskade eller mindre optimala rörelsemönstret.

Belastningen och svårighetsgraden i övningarna stegras när dem utförs med god kontroll och kvalitet. För att ge effekt behöver en övning vara tillräckligt utmanande för det sensomotoriska systemet, men inte så svår att kvaliteten på rörelsen blir bristfällig och kompensationsmekanismer uppstår. Träningen stegras sedan med ökat antal repetitioner, ökad belastning (med t ex vikter och/eller mer biomekaniskt utmanande övningar), förändring av understödsytan och mer explosiva övningar.